Hon begav sig bort, i hopp om att finna det saknade i dagens hemort. Och det med ytterst lite hopp om att få behålla hittegodset i tillräcklig lång tid för att känna hemlängtan.
Med Viktors ljuva stämma i bakgrunden, och Katarinas galanta, ja nästintill felfria övningskör sträcka fick hon en ljuv sömn upp mot Göteborg. Det var en trevlig färd och jag uppskattar den oerhört, så jag säger tack för dagen.
Åsikter ?
Trackback
